Med risk för att verka tjatig så börjar jag inte

ett brev till dig

med samma ord som jag alltid säger

[men jag tycker om dig det gör jag

för sånt förändras inte över en dimmig natt]

jag vill bara skrika över pappret att du är

inte här hos mig

och det känns det känns det gör det

för alla andetag känns tomma

och ryggen svämmar över av orörd hud

för du är någon annanstans inatt

du är någon annanstans

där jag

bara kan svepa in dig i stötvisa drömscenarion

och du försvinner

lika lätt som dimman skingras över gräset

när man faller

jag kan inte minnas hur dina händer läggs runt midjan

när alla stenarna

ligger utlagda i labyrinter och du är överallt

jag är inuti

och alltid där

vid dina käkbens skönhet i en minnesbild

präglad och stansad

plågad men sansad sitter jag i mitten

och väntar

imorgon lägger sig dagen runt mina fötter