Jag smög igenom porten. Stängde långsamt, långsamt igen dörren efter mig. Stannade upp och lyssnade. Det var fortfarande tyst. Ljudlöst sprang jag över den stora gräsmattan. Kastade över min slitna tygväska över staketet och klättrade sedan över själv. Hörde en hund skälla längre bort. Tog upp väskan från marken, sprang vidare över den lilla grusvägen, hoppade över bäcken och tog sedan genvägen genom den breda busken. Nu kom jag ut till den stora vägen. Pustade ut. Äntligen i säkerhet.
Jag började vandra fram längst trottoaren. En bil gled förbi i hög fart. Den lade inte märke till mig.

När jag var ung
hade jag trott att jag hade hela livet framför mig.
Jag trodde att jag skulle kunna göra precis vad jag ville…
Haha… Det var nästan skrattretande…
Jag hade varit så naiv.

Hela natten promenerade jag. Solen började gå upp och fåglarna vaknade till liv.
Jag hade gått långt nu… Väldigt långt. Jag hade tagit så mycket större steg än jag någonsin hade gjort tidigare i mitt liv.
Jag suckade djupt.

Vart skulle jag ta vägen?
Klarade jag mig verkligen alldeles själv?
Kanske hade jag misstagit mig?

Men nu kunde jag ju inte återvända …
Nu var det försent.
Jag hade gjort mitt val.


Jag var trött. Trött efter den långa vandringen. Trött efter natten. Utmattad av flera års kämpande. Men det var ändå länge sedan jag hade upplevt en så fridfull stund. Aldrig hade världen varit så vacker som just då.

Nej!
Jag ville aldrig mer tillbaka!
Aldrig mer…

Jag fick syn på en liten, nästan osynlig stig och följde den genom en skog. På marken fick jag syn på en myra. Jag följde den med blicken. Böjde mig ner på huk och tittade imponerat lite närmare på den. Den kämpade sig flitigt fram med ett granbarr på ryggen.

Så liten, men så stark…
Man var tvungen att vara stark för att överleva…




Snart öppnade sig skogen och jag kom fram till en liten sjö, som hade varit väl dold bakom granarna. Jag slog mig ner på en sten. Såg ut över vattnet. Vackert! Så vackert!



Varför tvekade jag?
Jag hade ju friheten här framför mig.

Var jag kanske rädd?
Rädd för vad livet hade att ge?
Efter så många mörka, dystra år
Så kanske det tog tid för ögonen att vänja sig vid ljuset?


Plötsligt började tårarna rinna ner för min kind. Jag grät. Jag grät och grät och tårarna ville aldrig ta slut.


Men…
Vilken underbar känsla!
När hade jag gråtit sist?
-Inte på flera år-
I flera år hade jag gått omkring som en känslolös robot.
I flera år hade jag trott att mina känslor hade tagit slut.
Att mitt liv var över…

Samtidigt som tårarna rann så växte ett svagt leende fram på mina läppar.

Var jag fri?

Impulsivt kastade jag av mig mina kläder vid stenen och hoppade i vattnet.
Jag dansade och plaskade som ett litet barn. Skrattade. Jag hade hela livet framför mig! Jag kunde göra precis vad jag ville! Hur jag ville! Och När jag ville! Ung på nytt!
Livet hade bara börjat…





Jag var Fri!