Hon trampar andfått på upp för den sista backen, slänger ett öga på sitt armbandsur samtidigt som hon svänger invid nästa infart. Hennes rostiga gamla cykel ställer hon slarvigt ifrån sig vid cykelstället. Utanför ingången stannar hon upp. Försöker hämta andan. Sneglar på klockan igen.
Hon kan inte fortsätta så här! Försenad varje dag. Stressad varje gång. Utmattad varje kväll.
Hon tar ett djupt andetag och drar upp porten, skyndar sig vidare genom den tomma korridoren. Kommer fram till sal 203... 204... och där, 205... Hon öppnar försiktigt dörren och smyger in. Alla tittar upp från sina platser. Ett 40-tal ögon riktas bara mot henne. Tystnad. 
  - Ursäkta, mumlar hon generat och sjunker ner vid närmast lediga plats.
  Läraren nickar en aning irriterat och ger henne sedan sidor i en bok som hon ska läsa.
Hon känner fortfarande några ögon bränna i hennes rygg. Hon tittar ner och försöker gömma sig i boken.
  Det är den tredje dagen i den nya skolan. Hon är fortfarande ensam, fortfarande uttittad. Fortfarande väldigt ny... Men ändå precis sig lik... 
 Hon skulle ju börja om på nytt! Få en ny start! Träffa nya vänner. Riktiga vänner! Det skulle ju bli ordning på henne. Hon skulle börja sköta skolan. Hon skulle lära sig att komma i tid... och framför allt skulle hon ju börja må bättre... Hennes röriga liv skulle vara slut, och hennes goda sida skulle ta över... Ingen mer mobbning, inga mer tvångstankar, inte mer piller och ingen alkohol... Detta skulle ju vara ett avslutat kapitel. Och allt hade känts jättebra i den nya staden... Tills för tre dagar sedan. Då hennes liv verkligen skulle börja på allvar. Den riktiga nya dagen i hennes liv. Den började med att hon hade försovit sig. Hon hade kommit för sent till den första skoldagen, snubblat in i salen och sedan harklat fram en kort presentation av sig själv. Tre dagar, och det enda hon hade lyckats med var att skämma ut sig. Var det redan för sent nu? Hade hon redan fått sin roll på denna skolan också? Var hon kanske redan ett utsett nytt mobboffer? Hon misstänkte det... Därför hade hon undvikit alla på rasterna...

  De brännande blickarna borrar sig igenom hennes rygg. De ser rakt igenom henne. Ser hur svag hon är! De flinar åt henne där bak. De hånar henne. Snart börjar mardrömmen igen... Allt skulle bli som förut. De hemska orden. De kalla blickarna. De hårda slagen.

Hon sluter sina ögon... Försöker drömma sig bort. Försöker fly...  
Men hon kan inte fly...

  Ingenting skulle ändras. Aldrig någonsin. Hon hörde helt enkelt inte hit. Hon hörde ingenstans. De självdestruktiva tankarna tog sakta över.

Panik! Hon måste därifrån.

  - ursäkta?

Någon avbryter henne i hennes tankar. Någon hade nuddat hennes rygg.

Hon vänder sig försiktigt om. Där möter hon ett svagt leende.

  - Jo, kan jag kanske få låna en penna?

Hon tittar upp på de andra där bakom. De sitter fördjupade i sina böcker. Inte en enda person bränner henne med sin blick. Ingen alls!

Inbillning... Allt var bara inbillning!

Pojken som sitter bakom henne hostar till.

  - Låna penna...? Upprepar han.

Sedan ler han varmt emot henne.

  - Blev det en stressig morgon?

  Väckarklockan ringer. Hon hade satt den på ringning en halvtimme tidigare igår kväll. Hon drar av sig täcket. Aldrig förr har hon varit så morgonpigg!

  Efter sitt morgonte och en grov macka så slänger hon sig på den rostiga cykeln. Ett kvarter längre bort stannar hon upp. Hon får vänta någon minut innan hon skymtar sina nya vänner. De vinkar glatt åt henne på avstånd. Tillsammans går de mot skolan. Om en stund börjar dagens första lektion.