vandrar sorglös
över blommande fält
av glänsande vallmo

platån där borta skimrar
speglar smältvattnet
från höga källor

i dolda kratrar bor
gnyende urtidsdjur
bidande sin tid

Urmoderns tunga suckar
hörs från marken

hon slocknar aldrig
snidar sig konstfärdigt
i nya former

ständigt födande
i en sagolik slingrande
livsmosaik