Tidig söndagsmorgon. En ensam blond kvinna går och sätter sig längst bak i den bussen. Hon rör sig tungt. Under körningen sneglar jag på henne genom backspegeln.

Hela hennes ansikte är dränkt i sorg. I ögonen en intensiv smärta, den träffar mig som nålstick. Snabbt rätar hon till anletsdragen en aning. Kanske känner hon sig iakttagen. Hon blundar en stund, men rynkorna i pannan avslöjar hennes sinnesstämning. Sorgen lyser igenom.

Tankar och känslor lämnar avtryck i våra ansikten. Även när vi försöker anlägga "ett pokerfejs" finns tankarnas spegling där. Om en människa odlar samma tankar under lång tid präntar de djupa spår. Bitterhet och grämelse cementer sig i ett ansikte, som annars fortfarande skulle ha varit vackert. Och dess motsats - någon som odlat livsglädje och förnöjelse ser vacker ut, trots sina kanske ojämna eller grova ansiktsdrag.

Kroppen kan inte ljuga - den kan bara spegla själens tankar. Hur kunde den göra annorlunda? Själens ansikte kan aldrig gömma sig, för under den pålagda masken finns alltid det oförställda ansiktet. För den som är uppmärksam...