Tre av mina coola kollegor sitter i fikarummet när jag anländer. Vi småpratar medan kaffekopparna ryker lite småmysigt. Vad firmans gratiskaffe smakar förbjuder min uppfostran mig att säga. Men det används enbart för medicinskt bruk när man stigit upp i ottan och ögonen går i kors under körningarna.

-         Idag åkte jag ifrån två trafikanter! säger jag och grinar elakt. Precis när jag passerade hållplatsen reste de sig upp och började vifta som fan. Men vem kan stanna en ledbuss på 24 ton med 10 meters marginal i 70 blås? Jag fick sån lust göra näslund åt dem, men höll igen. Man får ju tänka på sitt rykte.

Den buttre ler faktiskt för en gång skull. Kors i busstaket.

-         Bra!! För det är det enda roliga man har i det här jobbet!

Den kaxige ler också.

-         Jag åker ifrån så många som möjligt, he he…

Den hånleende ler konstant. Men säger inget. Jag ler bredast av alla.

-         Sen slängde jag av två fyllbultar också. De lurade mig att de måste hem men inte hade någon biljett. Jag ville göra en välgärning, de var ju fulla som ägg halv åtta på morgonen, stackars satar. Men sen använde de min buss som sovstuga! Jag motade ilsket ut de vid ändhållplatsen. När de försökte stiga på igen efter 5 minuter kopplade jag på mördarblicken. De backade med skräck i ögonen.

-         He he… Bra gjort! Ingen sovstuga på våra bussar! skränar den kaxige.

Den buttre har somnat om, halvliggande över kaffekoppen. Den hånleende ler sitt konstanta leende, men säger knappt halv sju. Nånsin. Undrar just vad han gör för att terra sina trafikanter. Ler han ihjäl de kanske?