de vackra spelande bruna
glittrar inte längre
leendet affekterat
kontaminerat

ytan tuff och kaxig
högröstad, stoltbröstad
men det hårda skrattet
fastnar halvvägs

så förödande tydligt
den flammande ilskan
lurpassande
bakom självsäkert minspel
värkande vågor av smärta
och längst in
en tryckande sorg

vad bär hon för minnen
vilka plågsamma träsk
har hon tvingats forcera
sen vi sågs sist

varför tar hon inte
min utsträckta hand…