Om vi förstod vad det är
för mäktiga sublima krafter
vi i själva verket förvaltar
inom vårt inre osedda…
skulle vi slarva så
med våra tankar då?

Om vi visste att
inte ens våra tankar
pågår i hemlighet
att inre ord och bilder
sänds fram och åter
med ljusets hastighet
i en fortgående
skapelseprocess
genom hela universum…
skulle vi underlåta
känna kärlek
skulle vi försumma
vårt kreativa då?

Om vi insåg vår roll
som universums medskapare
att vi aldrig någonsin är
förbisedda eller värdelösa
att var och en av oss
är själva brännpunkten
av vårt holografiska universum
med oändlig utvecklingspotential…
skulle vi underhålla vår rädsla då
fortsätta njuggt hålla hårt
om det vi anser vårt
eller skulle vi sent omsider
bekymmerslöst och generöst
i frihet börja minnas
och använda vårt Kärleksarv?