Om jag vore solen
där i rymdens vidder
spiraliskt färdandes
genom sammetsnatten
med alla planeterna
snurrandes troget
runt omkring mig
genom mörkrets djup
ständigt på väg
i den svindlande virveln
runt galaxens mittersta
svarta hål
hur skulle det kännas då?

Om jag vore en stjärna
strålandes ut
min livgivande kraft
skulle mitt inre solhjärta
sjunga då?

Om jag vore
ett upplyst kosmiskt klot
skulle jag då veta
att en ny födelse
närmar sig?

Om jag vore en solvarelse
skulle jag vara medveten
om mig själv?