Jag går korridoren fram... Möter den pratglada städerskan och slår mig ner vid henne. Hon är inte alls pratglad i vanliga fall. Hon är egentligen en tyst människa och verkar alltid vara på dåligt humör när jag ser henne på olika ställen i skolan om dagarna. Men när jag går där och väntar på eftermiddagen, så brukar hon skina upp när hon får syn på mig och komma åt mitt håll. Jag vet inte alltid riktigt vad hon pratar om alla gånger, men jag sitter glatt där och låtsas intresserat lyssna.

  Tillslut kommer han. Han som ska föreställa min pojkvän. Vi ska ta följe hem. Vi tar alltid följe hem på torsdagar.

  Han hälsar knappt på mig. Går bara förbi. Jag följer som vanligt efter. Han går där framför. Känner mig jättefånig. 

  Alltid lika tråkig. Omogen. Barnslig. Dum! Typiskt killar! Jag tror att han tycker om mig, men för honom är det fortfarande pinsamt med flickvän. Fast det är honom det är fel på... Det är han som är pinsam.

  20 meter från skolgården inväntar han äntligen mig. Som vanligt. Alltid som vanligt. Kusten är klar. Nu kan vi börja prata som vanligt. Vi skojar och skrattar och sen berättar han ingående om hans nya, tråkiga, uttjatade dator.   

  Datanörd! Datatatatatatatatanörd!

Jag rynkar pannan. Han är tråkig. Jag avbryter honom och börjar prata om cd-skivor istället. Det är i alla fall ett gemensamt intresse. Han ber istället om en puss.

  En puss? Ja, det är ju roligare än dataspel...

Jag ger honom en snabb puss. Han påstår att min puss var kort och tråkig.

Men han då? Han är också kort och tråkig!

  Vi går vidare.

Jag följer med honom hem. Nu är han sig lik igen. Gullig, charmig, snäll och omtänksam.

Jag kramar om honom. Får en varm kram tillbaks.

Nu är jag nöjd och glad igen! Gillad igen! Det är under denna stund vi har det bäst... Det är under denna stund som vi överhuvudtaget har det bra tillsammans.

  Men när det är som finast så ska det självklart ringa på dörren. Hans bästa vän klampar in. Slår sig ner. De börjar prata. Ja, om datorer såklart...

  Blablablablahaa... Jag då? Hallå?!

  De verkar ha glömt bort mig nu. De sätter sig framför dataskärmen och går in i datorns trista värld.

- Nej, jag vill inte, stönar jag. Inte datorn.

De svarar mig inte. Tittar inte ens på mig.

- Hallå?!

Nu tittar de på varandra och himlar med ögonen, men svarar fortfarande inte.

Grrrrrr...!

Ilsket sätter jag mig på hans säng och suckar djupt. Får syn på ett litet anteckningsblock bredvid mig. Haffar en penna ur hans pennställ.

Så här skulle det ju inte alls bli! Jag hade varit kär i denne kille så länge. Och så, plötsligt, förra sommaren, så blev vi tillsammans. Vi hade umgåtts hela dagen.  Jag ville så gärna fråga. Och tillslut så kom det; "Får jag chans på dig"? Han hade grimaserat. Jag hade skämts ...Så sa man ju inte! Nu var vi ju stora. Nu kunde man inte fråga chans längre... Men det hade jag gjort... Fruktansvärt pinsamt! Men hur skulle man annars göra?

Han hade gått ifrån mig. Jag hade känt mig barnslig och började gå min väg... Men då kom han tillbaks. Jag stannade upp. Han gav mig en nickning till svar. Han log. Jag log. Han gick igen.  Oj, vad glad jag blev! Jag hade nästan lite svårt att fatta det. Jag hade fått min första riktiga pojkvän... Trodde jag då i alla fall... Allt skulle vara så bra! Vi skulle gå hand i hand över staden och känna oss stolta. Vi skulle vara jättesöta och alla skulle avundas vår kärlek. Men sen gick dagarna och han betedde sig inte alls som jag hade bestämt! 

Skriver med slarviga, stora bokstäver, lägger lappen på sängen och går därifrån.

JAG GÖR SLUT!