Det gick långsamt till skolan när det regnade. Jag brukade alltid komma för sent. Jag var ju tvungen att rädda varje daggmask som låg på gatan. Min bästa vän kom också försent. Hon var inte lika snäll mot maskarna som jag var, men hon var snäll nog att vänta och ha tålamod med mig, så jag inte behövde komma försent ensam. Världens snällaste kompis!
  Jag klampade in i klassrummet, alldeles blöt. Fröken hjälpte mig att tvätta av händerna. Jag var smutsig sa hon, men jag såg ingen smuts. Men det var ju snällt av henne att tänka på mina smutsiga händer. När jag var ren fick jag en kram och sen fick jag sätta mig vid min bänk. Hon log mot mig och sa att jag skulle gå upp tidigare imorgonbitti. Världens snällaste fröken!
 

  När jag gick hemåt så regnade det inte mer. Jag tänkte titta till mina maskar, men de var inte kvar där jag hade lagt dem. Bara en... Men den var väldigt platt. Jag antog att den sov och smög förbi. Pappa brukade också sova på dagen ibland. Det var bara jag som var vaken hela dagen. Jag brukade vara vaken på natten också, men det var bara för att jag hörde så konstiga ljud. Pappa brukade vråla. Mamma brukade snyta sig. Jag vet inte varför, men hon var alltid så förkyld på natten... Efter en stund blev det tyst och då brukade hon kika in i mitt rum och smyga fram till sängen.
- är du vaken än? viskade hon ibland.
Jag brukade nicka till svar.
  Mamma brukade böja sig ner över mig och stryka mig över håret. Hennes ögon var ibland helt uppsvullna av den plötsliga förkylningen. Men mamma klagade inte på att hon var sjuk så ofta. Hon stoppade bara om mig och viskade i mitt öra att jag skulle sova sött. Världens bästa mamma!

  På morgonen brukade mamma fortfarande vara lite sjuk, men mest arg. Pappa brukade viska till mig att hon hade dåligt morgonhumör. Vissa hade visst det... Pappa brukade också må dåligt på morgonen. Ibland orkade han inte ens gå upp. Han var en riktig latmask, brukade mamma säga. Jag förstod precis vad hon menade. Det var ju sån platt mask jag såg på gatan på vägen hem från skolan.

  När jag kom hem luktade det konstigt i hallen. Det brukade alltid göra det efter skolan. Ibland frågade jag mamma vad det var som luktade, men jag fick aldrig något riktigt svar.
  - Jag berättar senare, inte idag. När du är äldre.
Jag tyckte inte om när hon sa så, men hon hade antagligen rätt. Mammor hade ju alltid rätt. Det hade fröken berättat. Pappor hade också alltid rätt. Det hade pappa själv berättat.
- Jag tycker att det luktar äckligt, sa jag en gång till mamma.
- Jag med, suckade hon då till svar.

  Men idag hade jag gått ensam hem. Jag var så stor nu sa mamma. Fast egentligen var det bara för att hon var på möten hela dagarna nu för tiden. Det var hon aldrig förut. Då kom vi alltid hem allihop samtidigt, lagade mat och åt tillsammans. Mamma och pappa brukade skratta. Jag vet inte varför de slutade med det. De hade nog inte tid längre. Mamma var ju på massa möten. Och pappa, ja han sov ju mest...
...Fast idag var han vaken. Han dansade idag. När jag kom fram till honom, skrattade han. Han tog tag i mig och slängde mig runt, runt i den höga musiken. Sa att jag var världens sötaste... Pappa luktade lika äckligt som hallen alltid gjorde. Men det gjorde ingenting. Han var ju vaken! Jag fick ont i öronen av musiken. Det gjorde ont i hela huvudet faktiskt. Men det gjorde heller ingenting alls. Pappa skrattade ju!
  Pappa lekte med mig hela eftermiddagen. Han kröp på knäna och lät som en ko. Jag fick rida på honom. Men sen blev han trött. Han blev så trött att han vinglade till. Sen somnade han. Han somnade på golvet. -I sin hage.- Kossor behövde också sova. Precis som maskar och pappor... Undrade varför jag aldrig kunde sova? Men det gjorde ingenting. Någon måste ju passa pappa-kossa tills han vaknade. Jag log för mig själv.       
Världens bästa pappa...!