Varje morgon tar jag mitt förnuft till fånga.
Han hinner sällan längre än till farstun
innan jag greppar honom över nacken.

Ibland minglar jag med ansvarslösheten.
Den slampan, väser han.
Kan jag rå för att hon trivs i mitt sällskap?

Han ser spåren efter henne
när han själv hållit sig undan.
Ibland lyckas han nämligen slinka ut
och galopperar lycklig iväg över snövita fält,
rusig och vårkåt.

Han är väl inte mer än människa.