Jag svävar genom luften och närmar mig ett fjäll där ett moln har glidit ner som en gloria runt toppen och vilar som en krans fäst med fyra band från himlen ovanför och jag vet att tiden ännu inte är inne och jag saktar in för att inte slå pannan i rutan mellan mig och verkligheten där spröjsen transformeras till ett kors ovanför en dopfunt av en urgröpt sten, grön och blank och jag sänker mig sakta ner genom det mjölkvita tills jag känner fast mark under fötterna. Gestalten framför mig är så hög och hans mantel hänger tung över axlarna ner mot marken och ett rött kors är präglat i hans harnesk där han står uppsträckt och spärrar min väg och han säger ingenting. Ingenting. Bara tittar ner på mig genom springan i hjälmens visir och jag tänker att här tar det slut, här är det stopp och här är jag så liten, så liten och han är så stor. Vad begär du av mig, vill jag skrika, men jag får inte fram ett ljud och han tiger och allt är vitt omkring oss och jag vet inte vad det här är för plats, varför jag är här, vad som är mitt uppdrag, för jag måste väl ha ett uppdrag tänker jag när han skjuter fram sitt svärd – schwosch – och riktar klingan mot mig, snett liggande i luften och jag känner spetsen nudda min bröstkorg: ”VEM ÄR DU?” frågar han och jag drar djupt efter andan och svarar ”LYCKA” som om det vore den självklaraste sak i världen, men han nöjer sig inte så lätt och ställer ännu en fråga: ”VÄG ELLER VÄGRA?” och den vassa spetsen tränger in genom tyget, in i huden och han flyttar sig inte en millimeter och jag har ingenstans att ta vägen och han pressar mig med sin orubblighet och det slår mig att jag kanske är en budbärare? Att lycka är mitt budskap? Det pulserar innanför mina höfter, som om jag borde ta sats framåt, och just då kan jag skönja ett djup bakom honom, han som både hindrar och skyddar mig, för jag är ju bara ett barn som inte begriper bättre, när den mjölkvita dimman stillsamt skingras och en hög ringmur syns bakom honom med vallgrav och nerfälld brygga som leder in i den vita staden och jag känner att det brådskar men han släpper inte förbi mig. Ovanpå tunnan intill honom ligger ett lock med en glipa och jag tänker att där kan jag lägga mina böner och på en bit gulnat papper skriver jag ”VERIFIERA” med vänster hand för omväxlings skull och stoppar ner lappen i tunnan och i samma stund vrider han sig ett kvarts varv som ett svänghjul och jag kan vandra in i staden, in genom portalen, förbi alla marknadsstånd dignande av glänsande frukter i pyramidala uppläggningar, apelsiner och aprikoser och röda och gröna äpplen och alla dessa rikedomar och glada människor som skrattar och dansar och kysser varandra och serpentiner som svirvlar ner genom luften där färgglada vimplar fladdrar i vinden och jag tränger mig fram genom den rusiga folkhopen och närmar mig en öppen plats med en fontän där gyllene vatten sprutar i kaskader upp genom luften i virvlande spiraler och medan människorna dansar och sjunger till klockspel och mandolin smyger jag mig in på en bakgata där jag ser en oansenlig port, så låg att jag knappt kan gå in utan att böja mig fram, så jag böjer mig fram och halkar nerför de slippriga trapporna och håller mig i ledstången av trä när jag närmar mig det flämtande ljuset där nere där det finns ytterligare en dörr med en brinnande fackla på väggen intill och jag ser att det hänger en nyckel i en kedja runt fästet och när jag rör vid nyckeln förvandlas den till ett krucifix som hettar och bränner mot handflatan och jag känner hans närvaro när han står bakom mig, flera huvuden högre än jag och värmen som sprider sig i min kropp när han trär den tunna kedjan över mitt huvud och strax vilar krucifixet mot min bröstkorg i samma stund som dörren går upp och det är så svalt där inne, så stilla och fridfullt med ljuset som faller in som käglor genom gluggarna utmed långväggen och utanför, ovanför fortsätter människorna att dansa och sjunga som om ingenting har hänt och jag går långsamt in under välvda tak och jag är inte rädd, nej inte rädd, bara lugn som om jag kommit hem och jag ställer mig intill bänken av marmor mitt i rummet där dammet virvlar i ljuset som landar på det blanka där en glittande ansiktsmask i rött och vitt och guld vilar i huvudänden och får solkatter att dansa i taket och på väggarna och jag känner en frid och tänker att nu vet jag. Nu vet jag. Nu vet jag. Tack, tack, tack...

Jag står kvar en stund och när jag känner mig färdig vänder jag mig om och går ut och stänger dörren bakom mig och när tröttheten tar över sätter jag mig på en liten pall under facklan som fortfarande brinner och lutar min rygg mot den fuktiga stenväggen.

Vila,

......vila,

............vila.