Hon har alltid haft svårt för namn. Ansikten minns hon däremot riktigt bra. Centralstationen en söndagsmorgon är perfekt om man vill hålla minnet i trim. Tåget går om en halvtimme och läsa kan hon göra under resan. Böckerna ligger nerpackade överst i trunken som hon köpte på Century 21 i New York i våras, ett medaljongmönstrat kap på hjul med mängder av fickor och dragkedjor överallt. Lika expanderbar som hjärnans minnesbank, bara man fyller det med något. Hon blundar.
....Sorlet av människor som passerar, skratt och prat på främmande språk studsar mot det välvda taket. Hon försöker minnas de två mörkhyade männen som står lutade mot räcket runt den stora öppningen i golvet mitt i vänthallen. Brun polotröja och jeansjacka. Blå T-shirt och träningsjacka med vita revär. Hon kikar åt deras håll. Polotröjan är plommonfärgad, annars stämde det. Hon måste vara mer koncentrerad.
....Hon vänder blicken mot mannen på bänken mitt emot. Herregud, vilket alldagligt utseende. Vad finns det där att lägga på minnet? Hornbågade glasögon. Rågblont hår som spretar i nacken, ser nästan syntetiskt ut. Peruk? De grå byxorna är som hämtade ur en gammal reklamslogan om skrynkelfria kostymer för affärsresande. Och den där fläckiga hattasken och det han lirkar mellan fingrarna. En kanintass? Hon kommer att tänka på lyckoamuletten som försvann samtidigt med Marcel, eller var det strax innan?
....Nu kysser de varandra igen, paret som sitter på bänken tätt bakom henne. De nojsar och viskar. Hon lutar sig närmare för att höra, men sorlet i vänthallen och ständiga utrop i högtalarna överröstar dem. Hon öppnar ett av facken på trunken och plockar fram anteckningsblocket, och så pennan i den virkade axelväskan. Äkta kärleksdialog kan hon säkert få användning av. I samma stund reser sig kärleksparet upp och går, som om de kände på sig att de skulle bli avlyssnade. De passerar henne med varsin sprängfylld ryggsäck med holländska flaggdekaler fasttråcklade på locken. Inte nog med att de viskade, det där språket är ju obegripligt, tänker hon och låter handen med pennan vila i knät.

Mannen med hattasken är verkligen en utmaning. Det är lockande att teckna ner detaljer i hans utseende, hon gör så ibland, men nu låter hon bli. Hon betraktar honom diskret. Strumpklädda fötter i herrsandaler. Duvblå skjorta knäppt upp till kragen. Undrar hur han doftar? Hon blundar och tänker på Göransson, grannen en trappa upp som alltid lämnar ett doftstråk av kanel efter sig. Är ”hattaskmannen” i skrynkelfria byxor en ”kanelman”?
....När hon öppnar ögonen möter hon mannens stålblå blick. Hon tittar bort, snabbt, lite för snabbt. Börjar skriva i anteckningsblocket. Det blir bara rappakalja. Nu rodnar hon också. Hon skulle bli en usel agent, tänker hon och vill bara bort därifrån, fort. Men hon sitter kvar.

En liten flicka fångar mannens intresse. Plötsligt står hon bara där, framför räcket vid öppningen i golvet. Hon kan inte vara mer än åtta år. I citrongul t-shirt med glittrigt Britney-tryck över bröstet ser hon ut som en sötsyrlig karamell. Den blonda hästsvansen svänger hit och dit när hon vrider huvudet och ser sig omkring. Intill henne på golvet står en liten resväska i tuggummiglada färger. Vem bestämmer mötesplats med ett barn just där? Mannen med hattasken ser mer och mer intresserad ut, men verkar samtidigt vara på sin vakt.
....En äldre kvinna i blå städrock passerar flickan, stannar till och byter några ord med henne. Mannen vänder bort blicken, lirkar hartassen snabbare mellan fingrarna. Flickan ruskar på huvudet och ler. Kvinnan smeker henne över armen, nickar och går vidare mot toaletterna.

Amelie med den expanderbara trunken och sinne för detaljer har sett fram emot skrivarkursen hela våren. På informationstavlan bläddrar avgångstiderna fram. Det är en kvart kvar innan tåget ska gå, det har inte anlänt ännu. Fyra timmar med X2000, nästan utan några stopp. Hon ska kliva av i Lund och byta till lokaltåg mot Teckomatorp, sedan buss till Svalöv. Hon tycker om att resa, särskilt med tåg. Det är så rofyllt och inspirerande. Tryggt på något sätt.

Ett lätt vinddrag stryker sig över hennes nacke. Någon sätter sig där det holländska paret nyss satt. En kvinna. Amelie sneglar över axeln, kvinnan är ensam, talar i en mobiltelefon. Rösten är behaglig, men det finns något under ytan som påminner om en sprinter beredd i startblocken.
....”Ja, han är här.”
....---
....”Jag tycker ändå att det är fel, vi borde inte...”
....---
....”Ja, jag vet, men snälla du, hon är bara nio!”
....---
....”Ja, det har han...”

Kvinnan blir alltmer kort i tonen. Luftrummet mellan dem är bara ett par decimeter och Amelie kan svära på att det förtätas när kvinnan väser:
....”Jag behöver bara vända mig om. Jag har ögon att se med, för fan!”
....---
....”Vad begär du egentligen? Det är riskabelt nog ändå.”
....---
....”Jag tycker att vi blåser av det här. Nu.”
....---
....”Nej, jag är inte rädd, men det blir fler tillfällen.”
....---
....”Jag vet inte, jag kom nyss. Troligen Malmö, om han inte ändrar sina planer i sista stund.”

Amelie skriver snabbt, låter pennan dansa fram över blocket. Hon sneglar helt kort på mannen mitt emot. Han betraktar den lilla flickan igen. Flickan börjar se orolig ut. Amelie fortsätter att tjuvlyssna och antecknar det hon hör:
....”Nej, jag överreagerar inte! Om du hade sett allt blod...”
....---
....”Ja, men flickan då?”
....---
....”SHIT!”

Amelie lystrar till, slutar skriva och tittar upp. Mannen med hattasken är borta. Flickan vid räcket likaså. De mörkhyade männen står kvar och verkar mer upptagna av sitt eget samtal än vad som händer omkring dem. Kvinnan med mobiltelefonen har rest sig från bänken och snurrar runt på stället, ser sig omkring, tittar bort mot den tomma platsen vid räcket och på bänken där det nyss satt en man i skrynkelfria byxor. Eller är det bara inbillning? Är allt bara inbillning?

....”Resenärer till Malmö är välkomna att gå ombord. Tåget avgår om fem minter. Perrong fyra.”

Snabbt ner med blocket i axelväskan, upp med handtaget på trunken och iväg. Nerför trapporna, in genom svängdörrarna, hitta rätt trappa till rätt perrong. Fan, så tung den är, trots hjulen. Var är vagn 142? Och plats 53, närmast gången. Inte många resenärer. Skönt. Pustar ut. Den äldre kvinnan med blåvitt hår i sätet mitt emot tittar upp från sin tidning, ler och nickar. Andningen blir lugnare. Snart på väg.
....Utanför på perrongen syns en långbent, rödhårig kvinna i välskräddad byxdräkt gå med snabba steg fram och tillbaka utmed tåget. Trots att perrongområdet ligger i skugga har hon mörka solglasögon. Hon rör sig smidigt och spanar in genom tågets fönster. Ansiktet är sammanbitet. När tåget långsamt börjar rulla småspringer hon intill. Hon ser ut att prata rakt ut i luften, med högra handen tryckt mot örat.
....Perrongkvinnan ger upp och Amelie tar fram blocket ur axelväskan. Hon bläddrar fram sidan som är fullklottrad med lösryckta repliker, ett obegripligt samtal utan facit. ”Ja, han är här”. Vem? ”Hon är bara nio!”. Ålder eller tidpunkt? Blod? Sa hon verkligen blod? Glasrutan till tågvagnens främre avdelning är fläckig efter kladdiga småbarnshänder. Stolarnas nackstöd syns rad på rad. Här och var sticker ett huvud upp. Två säten bort, på andra sidan gången, en duvblå skjortärm mot armstödet. Ett grått byxben med en sandalklädd fot skymtar intill hattasken på golvet. Handen svingar något lojt, fram och tillbaka som en pendel. Något hårigt. Det är ingen hartass. Det ser ut som en liten blond hårpiska.

Kvinnan i det blåvita håret mitt emot lutar sig fram. Hon låter precis så där förtrolig som äldre kan göra när de sitter på tåg med främlingar.
....”Fröken, visst är det trevligt med tågresor? Så rofyllt och tryggt. Det är huvudsaken, att man kommer fram säkert.”
....Amelie ler tillbaka, nickar långsamt och viskar:
....”Ja, det är huvudsaken... verkligen...”