Jag gick en dag
i solens sken
i det gamla
vackra Aten.

Grekisk musik från bozoki jag hör
med darrande strängar precis som sig bör.

Vågorna skimrar
svallande gröna
blommorna blommar
så underbart sköna.

På bänken jag satte mig
på stadens torg.
Satt där och kände
ett stygn utav sorg
över de tider
och anor som flytt,
över allt gammalt
som blivit nytt.

Jag satt där
och nickade visst till en stund
ty plötsligt jag flög i en tidsmaskin rund.

Jag åkte bakåt i tid och rum
och kände mig både korkad och dum
då Thales frågade vad allting var
Han gav mig själv svaret-vatten så klar.

Gick vidare, tyckte livet var tufft,
Anaximenes sa att allting var luft.
Anaximander att det var obestämbart,
Emepedokles att allting var krafter, såklart.

Herakleitos sa att allt är relativt- att allting flyter.
Parmenides att "inget det stillastående eviga" bryter.

Demokritos pratar om atomer och mer
och Platon om idévärlden som vi ej ser,
men som vi anar när vi gör sant och rätt
och ser på livet på vackraste sätt.

Sokrates var en underbar gubbe,
men Platon tycker jag var en konstig snubbe
men inte så som Aristoteles, -skum,
dock var han varken klok eller dum.

Härifrån börjar en nyare tid
men jag åker tillbaka så full utav frid,
till min egen tid med min tidsmaskin.
Ty jag funnit mig själv,
-genom filosofin.


/Anna Ahlborg