Han vrider på huvudet och tittar ut genom de höga, spröjsade fönstren mot Stora Torget utanför. Det är en väldig gran, för stor för den här stan. Toppen når högre än husfasaderna runt omkring och de kulörta lamporna gungar fram och tillbaka i vinden.
----Nyss kryssade han fram i snöslasket mellan de igenbommade julbodarna. Nu lirkar han av sig skorna. De lägger sig på sidan som två kvaddade cabrioleter. Barstolen är lite för hög och kavajen för tajt. Han flyttar upp fötterna på fotstödet som löper utmed bardisken strax ovanför golvet. Tittar ner på sina våta fotavtryck. Plattfotad. Sniffar, suckar, tar på sig skorna igen. Vinkar till sig den kvinnliga bartendern och pekar på sejdlarna som hänger i krokar ovanför bardisken.
----– En stor, tack.
----Hon plockar ner ett glas och stannar till vid ölkranen, greppar skaftet. Med vana rörelser fyller hon upp glaset och skummar av. Nästan omärkligt rör hon huvud och axlar i takt med musiken, helt outhärdligt tillbakalutad jazz med saxofoner, synthstråkar och pianoklink. Som gjord för västkust, men inte den svenska. Det är för tidigt för nattradiomusik, tänker han när hon serverar honom ölen och en liten skål med nötter, men han säger inget. Hennes hår är kortklippt och har samma kopparröda nyans som Gunillas. Hon ler.
----– God jul!
----Han noterar att hon skelar.
----– Ja, jag hoppas det, svarar han.
----Hon lägger huvudet på sned, ler ännu bredare. Innan hon vänder sig bort glittrar det till i en liten briljant i en hörntand. Vissa gör vad som helst för att dra blickarna bort från skavankerna, medan han attraheras av det sneda, vinda och kravlösa. Barbro hade puckelrygg. Maritzas högra arm var amputerad. Gunilla var låghalt. Själv är han inte på något sätt felfri, inte alls.

----Han tittar på klockan igen. Fem i sju. Han har en dryg halvtimme på sig. Han skulle kunna gå redan nu, lämna kassen med paket och ta tåget tillbaka. Eller stanna. Det var ett infall. Han borde ha bokat rum. Har han otur finns inget ledigt och han vågar inte hoppas på henne.
----Han tittar över axeln ut i lokalen. Belysningen är varm och från taket hänger glaskulor och glittergirlanger i röda band. Låga fåtöljer i plysch med lila triangelmönster mot mintgrönt – herregud – står uppställda i grupper om fyra och fyra. Fladdrande värmeljus i låtsasorientaliska lyktor på borden. Ett ungt par sitter och nojsar. Vid ett annat bord, en man i kostym, bläddrar i en mapp, tittar på klockan, fäller upp glasögonen i pannan och gnuggar sig i ögonen, fortsätter att läsa.
----En bit bort sitter tre kvinnor i övre medelåldern. De höjer sina glas, uppsluppna, rosiga, uppklädda i lagom avslöjande tunikor med paljetter och rysch i urringningarna. Det borde finnas lediga rum, om han skulle behöva stanna.

Han hörde barn i bakgrunden när han ringde, en mansröst som ropade åt dem att hålla tyst och en TV som stod på. Och så hon, hennes hesa röst.
----”Göransson...Det är hos Göransson. Hallå?”
----Hon har inte bytt namn. Han berättade sitt ärende och lade på innan hon hann säga något mer. Sen satte han sig på tåget och åkte de trettio milen hit. Var nära att kliva av och vända flera gånger. Nu är det upp till henne.
----Han lyfter ena handen för att greppa ölglaset. Fuktfläcken på den mattsvarta bardisken förångas efter några sekunder. Tänk om det vore lika enkelt, sätta sig på tåget och bara försvinna. Inte som sist, utan för gott. Inte ens lämna en våt fläck efter sig.
Han kanske kan skicka paketen med taxi. Han har adressen nerskriven på en lapp i plånboken. De bor tio minuter utanför stan, det kan inte kosta så mycket. Så slinker det ur honom.
----– Jävla fegis.
----Hon stannar till och har en bekymmersrynka mellan de skelande ögonen.
----– Förlåt?
----Han gör en avvärjande gest med handen.
----– Jag tänkte högt bara. Förlåt.
----– Hur länge?
----– Vadå?
----– Har du precis kommit ut?
----Hon står mitt framför honom. Han svarar inte. Vet inte vilket av hennes ögon han ska möta, vänder ner blicken, tar servetten under skålen med nötter och torkar bort det som är kvar av handavtrycket.
----– Jag ser ju, viskar hon och nickar mot hans kavaj. Och skorna, sommarskor mitt i vintern.
----Hon tittar bort mot mörkret utanför. De kulörta lamporna i granen har slutat svaja. Stora snöflingor singlar ner och lägger sig på listerna runt de spröjsade rutorna.
----Han skruvar på sig. Trettio mil i en fullsatt tågvagn utan att någon har tilltalat honom. Den första han byter några ord med är en kvinnlig bartender på ett stadshotell och hon avslöjar honom direkt.
----– Och nu säger du snart att du gärna lyssnar. Att du är bra på det. Att det ingår i jobbet, säger han.
----– Om du vill, svarar hon.
----– Nej, men tack ändå. Det räcker med en schablon här.
----– Du eller jag?
----Hon skrattar. Han ler snett, ruskar på huvudet och rullar ihop servetten hårt, lirkar med den mellan pek- och långfinger. De har infört rökförbud sen sist han besökte en bar. Inte honom emot. Han har haft nog av frestelser.
----– Du är lik nån, säger hon och kisar.
----Han sneglar tillbaka, väntar på att få veta vem. En sopransax stämmer upp i ett solo. Han far ut med handen mot en obestämd plats i lokalen.
----– Du, den här musiken. Vem väljer den?
----– Jag. Och nu vet jag, tack! Sean Penn.
----– Sean vem?
----– Har du inte sett Tolken? Han sitter i en bar. Går fram till en jukebox, drar ur kontakten, sätter i den igen och väljer en ny låt. Fortsätter bort till en väggtelefon och ringer hem för att höra sin döda fru. Ja, på telefonsvararen alltså.
----– Ingen komedi precis.
----– Lysande gestaltning. Inte ett ord, ändå förstår man vad han är för typ.
----– Och du förstår vem jag är?
----– Du är inte härifrån, det hörs. Du tittar på klockan oftare än du dricker ur glaset. Fingrar på mobiltelefonen. En stor kasse med julklappar från en leksaksbutik. Ingen vigselring, men märken efter en.
----Hon sträcker fram sin hand. Naglarna är välklippta, omålade. Fingrarna seniga, handflatan torr mot hans varmfuktiga översida. Han drar sig inte undan, låter hennes hand vila över hans.
----– Och sen, när du lämnat de där?
----Hon nickar ner mot kassen på golvet.
----– Vet inte. Hem antar jag.
----– Var är det?
----Han rycker på axlarna. Hon drar undan handen, rättar till de uppvikta, vita skjortärmarna, ruskar på huvudet och ler. Han tittar upp och säger lågt:
----– Du tycker jag är tragisk?
----Hon nickar innan hon går bort till andra änden av baren där mannen med dokumentmappen står beredd att betala för att gå upp på sitt rum, tappa upp ett bad, titta på betal-TV och kanske för en sekund tillåta sig att undra till vilken nytta, till vilken nytta är det med allting.

När hon återvänder ligger en sedel intill det tomma glaset. Själv står han uppsträckt bakom barstolen, har tagit på sig rocken. Stoppar händerna i fickorna, skjuter upp axlarna och nickar mot kassen på golvet.
----– Kan du hålla koll på dom där tills hon kommer?
----– Snälla du, förlåt.
----– Och kommer hon inte kan du behålla dem.
----Han backar, håller upp händerna när hon verkar vilja säga något som ska få honom att ändra sig. Småspringer bort till svängdörren med mer glas och mässing än man kan begära. Stannar till utanför, fäller upp kragen. Är nära att halka i stentrappan, sneddar över gatan och hörnet på torget.
----Trafikljusens klick-klick-klick vid övergångsstället ändrar tempo till klicklicklicklicklick, röd gubbe blir grön. Samtidigt som han går in på en tvärgata och fortsätter mot stationshuset haltar en gestalt i lång kappa över torget, i riktning mot Stadshotellet.

Dörrarna till tåget har stått öppna och luften i vagnen är råkall. Bara ett fåtal säten är upptagna. Han kränger av sig ena skon, placerar foten på elementskyddet intill väggen under bordsskivan. Lutar huvudet mot rutan och tittar ut på den tomma perrongen. Det snöar mer nu. Tittar på klockan, tre minuter kvar. Det här var också en jävla jul, den första av ett otal jävliga jular. Han får vänja sig vid att börja om nu.

Även om perrongen vore fylld av människor skulle han känna igen henne, inte bara på den haltande gången och trots att det är fem år sen sist. Hon har inte förändrats. Hon har hans stickade inkamössa på sig. Det röda håret spretar ut vid öronlapparna. De flaxar liksom kappans skört när hon går med raska steg längs vagnen och spanar in i tåget. När hon närmar sig hans fönster gör han sig beredd att lägga sig ner på sätet intill, men hon hinner se honom. Tvärstannar. Stirrar på honom. Kinderna är svartrandiga, armarna hänger utmed sidorna, axlarna ser ut som om hon har kommit fram.
----Hon formar läpparna i ett ”kom” och något mer han inte vågar tolka. En konduktör närmar sig henne, tittar frågande, säger något. Hon ruskar på huvudet och nickar mot rutan och honom där innanför. Nu tittar de på honom båda två. Hon rabblar något, han kan nästan höra henne. Konduktören lägger en arm om hennes axlar, tittar på sitt armbandsur och sedan på honom. Gör en rörelse med handen att han ska komma ut.
----Han sitter stilla i några sekunder, sneglar på de två gestalterna där ute i lampskenet. Hör någon i vagnen klaga på att tåget aldrig går trots att tiden är inne. Så reser han sig och tar ner rocken från kroken, kliver i skon som fortfarande är kall och fuktig.

Hon lirkar in sina armar innanför hans rock, runt hans midja och krokar fast händerna bakom hans rygg. Lägger sin våta kind mot hans hals och viskar:
----– Gör aldrig, aldrig så här mot mig igen.
----Han blundar, håller henne hårt intill sig. När konduktören frågar om det är okej att han lämnar dem åt sitt öde och drar vidare nickar han bara. Dörren slår igen bakom dem, tåget rullar sakta bort från perrongen. Snö virvlar upp runt benen på dem och hon viskar än en gång.
----– Välkommen hem.