De följer stigen mellan buskiga snår och krokiga tallar. Han först, hon tätt efter. Det är skumt och terrängen är kuperad. Fötterna snubblar över slingrande rötter, dunsar dovt nerför en slänt och uppför nästa. På krönet stannar han tvärt. Hon springer in i honom, tar stöd mot hans axlar och häver sig upp på tå för att se den öppna klippavsatsen.
----– Är det här? frågar hon.
----Han nickar, tar några steg fram och frigör sig från hennes händer. Mörka moln rullar över himlen. Vinden friskar i och den varma, fuktiga luften får hans korpsvarta hår att locka sig. Hennes är spikrakt.
----Marken är fläckvis täckt av ett tunt jordlager, lavar och mossa. Ett tjugotal meter framför dem stupar branten ner i havet. Vågorna slår mot klipporna långt där nere. Han höjer rösten, sprucken och målbrottshes.
----– Nu är det försent, skyll dig själv.
----Hon stryker håret ur ögonen. Han plockar upp en ficklampa ur sportväskan. Ljuskäglan sveper över vitmålade stolpskaft, nersprängda i berget strax innanför klippkanten. Han går fram för att inspektera dem. Staketfästen, inte högre än att de når honom till anklarna. Hon följer efter, men hejdar sig när han ger tecken att hon ska stanna. Han sätter sig på huk, lyser på ett skaft med en röd markering och reser sig igen. Spanar längs med klippkanten, tar långa kliv i ena riktningen, ett steg för varje fäste. Hon räknar högt.
----– ...sex, sju, åtta.
----Han fortsätter att gå.
----– Åtta! ropar hon. Han sa väl åtta?
----– Käften!
----Hon suckar, fingrar på de fransiga tröjmuddarna som når en bit ut på händerna. Vänder sig bort och tittar mot bukten och hamnen. Linor slår mot segelbåtarnas master, men ljudet drunknar i bruset från vågorna. Belysningen över strandpromenaden vajar i vinden. Blå ljuskäglor sveper över husfasaderna utmed gatan. Sirenerna hörs inte heller. Hon kurar upp axlarna, håller armarna hårt om sig.
----– Tänk om han kommer?
----Han tittar upp, sätter ficklampan under hakan och ler brett.
----– Här är det, ropar han.

Hon tar några skuttande steg mot honom, halkar på en kal fläck. Han tittar upp, ruskar på huvudet.
----– Du är fan omöjlig, säger han och nickar mot klippkanten bakom sig. Death wish?
----Så räcker han över ficklampan.
----– Lys!
----Han rotar i väskan och plockar fram ett rep. Binder ena änden runt stolpskaftet i berget, rycker i repet. Gör ytterligare en omslag, rycker igen. Låter sig nöja. Håller upp rephärvan, väger den i handen och tittar på henne.
----– Du kanske vill?
----Hon lyser honom rakt i ansiktet.
----– Men för i helvete! skriker han och håller handen för ögonen. Ska vi eller ska vi inte?
----– Vi ska!
----– För nu kan du fan inte backa ur!
----– Han kommer att ha ihjäl mig. Och dig.
----– Säkert, om han överlevde käftsmällen. Om ett par timmar har vi lämnat den här ödjäveln, då kvittar det.
----Hon sneglar mot talldungen där stigen mynnar ut, sen på honom. Han har plockat fram ett par skor med tunn, räfflad gummisula ur väskan, byter med dem han har på sig.
----– Ja jag vet, dom ser fjolliga ut, säger han och reser sig upp, sträcker ut ena foten i en balettpose. Men det här är proffsgrejer, syrran.
----Han förankrar rephärvan i en karbinhake i bältet på shortsen. Går fram till klippkanten. Vinkar åt henne att komma med lampan. Hon räcker över den och han lyser ner utmed klipporna. Ljuskäglan landar på en avsats tio meter längre ner.
----– Där är det. Visst?
----Hon ställer sig nära, men spjärnar emot när han greppar tag om hennes axlar. Han lutar sig ut över kanten, fortfarande med ena armen om henne.
----– Ser du öppningen? frågar han och hon gör sig fri från greppet, tar några steg in från kanten.
----– Ja, ja. Du hade rätt. Klättra ner nu då!
----– Vad får jag för det? frågar han och ställer sig precis framför henne, putar med underlivet, håller hennes huvud hårt mellan sina händer och gnider sin skäggstubbhaka mot hennes panna.
----– Aj, jag hatar det där!
----– Det gör du inte alls.
----Han kysser henne på munnen, vänder och går ut mot klippkanten, sätter sig ner. Sträcker repet och låter det löpa över axeln, snett över ryggen och runt midjan. Han söker stöd med ena foten. Vänder ryggen mot havet och vilar bålen mot kanten. Trevar med handen utmed marken för att hitta något att hålla sig fast i, håller repet spänt med den andra.
----– Du måste stå här och lysa! Fatta nånting nångång!
----Hon avvaktar i några sekunder, närmar sig. Han står beredd att fortsätta klättringen neråt. Hon tar några steg till, undviker att lysa honom i ansiktet, låter ljusstrålen söka sig ner strax intill. Han släpper handens grepp från marken, tar tag om hennes vrist och hon drar djupt efter andan. Greppet hårdnar, han skrattar men släpper genast, börjar klättra. Den spända linan intill hennes fötter skaver mot klippkanten.
----Han är på väg ner. Hon tittar ut över havet. Fullmånen skymtar mellan molnkammarna, ljuset strålar ner mot havsytan. En riktig Jesushimmel. Ett tecken? Hon minns fotografierna från väckelsemötet och historien om hur de kom till. Om mannen som hade gått genom parken en sen kväll, med kameran på magen. Rösten som ropade efter honom. Hur han vände sig om och råkade komma åt utlösaren. Det var ingen där.
----Och sen, bilderna. En trädkrona med ett ansikte i grenverket. Pappa som mässade och hävdade att han kände den där fotografen, som hade blivit frälst på kuppen. Och tanterna som ojade sig, gick i god för pappa, fjäskade, talade i tungor.
----Och sen, hans tunga, i hennes mun, vispar runt. ”Det är ingen synd, syrran. Pastorjäveln kanske farsa till dig, men fan inte till mig”. Och så vispade han lite mer med tungan, lirkade en rödblond slinga av hennes hår runt sitt finger, kysste den och höll upp den mot sina egna lockar. En av deras många hemligheter.
----Han har bara några meter kvar till öppningen i klippväggen. Portföljen med dokumenten och värdehandlingarna skulle ligga där, fast det är svårt att höra vad någon gurglar med käken ur led. Ingen i församlingen har anat någonting. Nu är det bara fråga om timmar.
----– De kommer att gå i kyrktaket, mumlar hon.
----Ljusstrålarna mellan molnen är starkare nu, de sveper över havsytan som om de söker efter något. Hon släcker ficklampan, han börjar genast ropa efter henne.
----Hon hittar en morakniv i väskan, provar med tummen mot eggen. Gör ett drag med kniven på repet som genast trådar sig i snittytan. Utan att han vet om det själv hjälper han till genom att sträcka, rycka och dra i repet. Några drag till med kniven och den sista tråden går av med en snärt, som en hälsena under hög belastning.
----Hon reser sig, svingar iväg kniven ut över havet. Mullret är öronbedövande. Helikopterns rotorblad tjoff-tjoff-tjoffar ovanför. Mossa och barr virvlar upp runt fötterna, håret piskar henne i ansiktet. Strålkastarna sveper över klippkanten och strax badar hon i ljus. Ett gudomligt ljus.