Jag brukar ta mig en promenad
innan människorna har vaknat,
när perrongerna fortfarande ligger öde.
Det roar mig.

Jag ler åt vita villastaket.
Stryker fingrarna över det gröna
som äter sig in.

Blinkar åt amplar med hänglobelia
över förstubroar.
Häpnar över fasadmatchande markiser.

De är för rara!

Djupandas doftkaskader av förruttnelse
ur formpressade sopkärl på hjul.
Vispar med handen bland blad och flugor
i uppblåsbar pool från Jula postorder
(med ”inbyggd tömmningsventil”).

Det är humor.

En fylleparkerad Volvo utanför ett dubbelgarage.
En sprucken cykelhjälm i babyblå frigolit.
Ett havererat kattkräk i diket.

Alla ansträngningar förgäves.
Deras plikttrogenhet
fyller mig med sådan ömhet.

Då är det hög tid att vända hem.


: : :