sorgen tar henne
totalt
hon sjunker djupt in
i dess hjärta

ner i underjorden
faller hon
tyst och stilla


där lever Sorgens Gestalt

hon bär en sliten mantel
svartare än natten
ögonen
tömda på allt
utom sitt eget avgrundsdjup
leendet
lika sorgset som hennes eget

hon vet också
hur det känns
när en del av ens hjärta
rivs loss