Solvalla en marsdag för många år sedan. Det var ljummet och vår i luften. Som nyanställd bussförare skulle jag göra min första provkörning med en buss. På inhägnat område förståss och med brandgula koner utplacerade här och var.

Den stora buffliga killen med tatueringar och spretigt skägg fick börja, kaxig värre. Han hade kört stort fordon förut minsann. Det var inte bara skryt, för han knixade sig fram ganska duktigt mellan konerna. Inte en svettdroppe vad jag kunde se.

Nu var det min tur. Med fuktiga handflator och darrande knän satte jag mig vid förarplatsen. I varje backspegel 12 meter plåtmonster. Växelspaken stirrade på mig lång och enögd, motorn bullrade som en urtidsdrake och läraren var otålig och hätsk.

Konstigt nog lyckades jag i alla fall snart trixa mig fram mellan konerna både framlänges och baklänges. Dammet yrde under marssolen, och mina biceps växte i takt med att den långe enögde och jag blev goda vänner.

Efter ytterligare några timmars övning log läraren illmarigt och riktade sin förhärdade blick mot mig.

"Du får börja med att köra hem oss till garaget."
"Jag?!"

Som om det fanns någon annan han syftat på med sitt långa rökgula pekfinger rätt upp i snoken på mig.
"Va fan, lika bra att du ger dig ut i skiten på en gång. Nu får du visa vad du går för tjacket. Körkort har du ju redan, så va e' problemet..."
Grabbarna garvade och alla fem placerade sig på första parkett. Hur skulle den enda bruden i gruppen klara det här? Lätt att vara kaxig när man slipper vara först tänkte jag surt.

Med största koncentration rullade jag försiktigt ut på de trafikerade vägarna med det röda plåtmonstret. Jag hade tio par skadeglada ögon bakom ryggen. Nu började det bli läskigt på riktigt. Fjärilsfladdret i magen eskalerade till elefanthorder. Hur skulle jag klara mig helskinnad ur det här?

Läraren röt sina order, näst intill omöjliga att höra i dånet från urtidsmotorn på den gamla CF:aren.
"Mera höger där... Nej nej akta! Inte så nära mannens huvud!! Men jag har ju sagt att du ska planera filkörningen i god tid. Nu måste vi ta en omväg... näe förresten, vi gör en liten fin u-sväng här borta..."

Det är förunderligt hur snabbt man glömmer att vara rädd när man har kul. Snart kändes det riktigt häftigt att ratta det stora plåtmonstret. Där satt lilla jag, tjugoett år med B-körkort sen bara ett halvår tillbaka och styrde en hel stor buss, ett rullande vidunder av fart och kraft. Och det var inte alls så som jag hade drömt om - det var mycket roligare.