Vidare mot diskot. Huttra och köa i trekvart. Framför oss står en kille utan sällskap. När han kommit längst fram skriker den kaxiga dörrvakten:
"Är du EEENSAAAM, HEEELT ensam?!"
"Jaop..." viskar den utpekade och slinker röd om öronen in med svansen mellan benen.
KeanuReeves-kopian vänder sig nu till oss som står först vid insläppsrepet.
"Heeej tjejer - glada och partysugna eyh..."
Och han ler nonchalant, och ger oss blicken så-damigt-mogna-ni-ser-ut-för-vara-så-unga, eller snarare tvärtom...

Till detta diskoparadis köar folk villigt halva natten i kylan. Där finns tre dansgolv på tre plan, med en spiralisk trappelare i mitten. På det nedersta dansgolvet finns ännu lite space mellan de dansande, och luften är faktiskt riktigt andningsbar här. Men ju högre man kommer i diskopelaren, ju tjockare blir röken och desto närmare gnider människorna sig mot varandra i täta insektsliknande klungor.
Det översta dansgolvet är sardinburksspäckat och gungar av sinnlig hetta. Ecstasydiggarna verkar ha mellanlandat här på väg mot ravepartyt. Sämsta möjliga schlagers spelas på högsta möjliga volym. Danshavet höftrullar i extas till Lena Philipssons senaste låt.

Tjejerna dansar med varandra. Killarna står och hänger, bälgar i sig öl efter öl utan att bjuda upp. Dansandet tänker de spara till fem minuter före stängningsdags. De måste ju få tid på sig att samla mod först.
Jag studerar den magdansande pojkflickan med den extremt låga byxlinningen som sakta glider nedåt utefter magbulan. Inga komplex här inte. Hon svänger sina höfter med en sån våldsam fart att hon snart shejkar utan byxor alls.

Danshavet gungar allt mer hetsigt. Folk springer omkring som sjösjuka kaniner ju senare kvällen lider. Simmiga ögonglober börjar falla ut ur sina hålor. Någon bär omkring på ett stycke asberusad hösäck till människa.
Trötta klistrade leenden vid barer och bord. Överspända skrattsalvor ekar när diskjockeyn tonar ner mellan låtarna. Rökförbittrade bartenders ändrar drinkpriset alltefter behag.
Folk skriker sönder struparna i blinda samtal med varandra. Det borde finnas läppläsningskurser för diskofolket. Eller kanske inte förresten... Alla låtsas höra vad alla säger, men det var ju inte för att snacka som de kom hit.

Desperattimmen närmar sig. Folk ler sig lila i fejset och har glömt hur luft smakar. Med blåljus i blick söker de efter bytet för natten.
Den sista halvtimmen före stängningsdags börjar hörntänderna växa ut. De glimmar förföriskt och nyvässat i diskolampornas ultravioletta sken. Nattens kärlekshungrande vampyrer måste få sitt näringsbehov tillfredsställt.

Två duktigt onyktra män i vår egen ålder, tack och lov utan nyvässade hörntänder, står och vajar som ryska dockor med ölflaskor i händerna. Hungerögonen skriker efter uppmärksamhet, ropar förtvivlat efter att få komma till det ställe där de tror att kärleken och lyckan finns.
Bara för att vi tecknar åt dem att dansa några danser med oss innan hemgång, så tror de att det är grönt all the way. De harpunerar mig och väninnan med fejkade ögonleenden och svettiga kontaktlimshänder.
"Ni kan väl schtaaanna!!  Schnääälla schtaaanna en schtuund till..." Den mörke tigger. Den blonde ger upp och jagar runt efter nytt byte. Det hela börjar bli pinsamt. Det är bra nära att den mörke faller ner på knä bland tuggummin och cigarrettfimpar.
Svaret är nej. Neej! Och nej igen. Nej tack. Nej. Men han bara fortsätter böna och be. När jag klämmer dit en ordentlig uschrynka i pannan fattar han och ger upp.

Som sagt, man ska gå hem när det är som roligast. Och kuligare än så här blir det inte på disko.