Det måste ha hänt i natt. Som jag har väntat. I ett par veckor har de halvmeterhöga, ludna stänglarna svajat i rabatten med sina allt mer sprängfyllda knoppar, stora som valnötter.

   "Vet du att Hitler bara hade en testikel?"
Det var vid den här tiden för två somrar sen. Klockan var halv fyra på morgonen, vi satt på altantrappan och vilade ögonen på min skamlösa rabatt. Jag satt insvept i ett lakan, lutad mot hans nakna skrev, trygg mellan hans lår. Pillade på hans långa, seniga tår. Lika ludna som knopparna på de svajande stänglarna. Hade vi inte suttit så hade jag varit minst en insikt fattigare.
   Sen reste han, den jäveln, tvärs över Atlanten, för att aldrig komma tillbaka. Ska jag behöva tänka på Hitler varje gång mina jättevallmo är på väg att slå ut? Och på honom? Det tror fan att jag längtar efter att de ska blomma och blomma ut så att jag slipper minnas.

   – Du borde gräva upp de där lökarna, om de får dig att må så där.
   Beth smeker mig lätt på kinden, dinglar med sina skramliga armband och stinker av Moschinos Cheap and Chic. Sen går hon in för att hämta en drink till, lämnar mig på altanen där jag sitter och blänger på det köttiga i rabatten.
   "Aldrig att jag gräver upp dem och absolut inte om det kommer från dig", tänker jag.
   Sanningen är att hon avundas mig, Beth, Nippertippan Tipsi-Vips. Syster Yster som trippar på ytan och aldrig faller igenom, aldrig vågar känna att hon lever. Men det är hennes val. Vi gör alla våra val.
   Hon återvänder med ett glas i ena handen och en trädgårdsspade i den andra. På väg ut har hon hunnit slakta en Carambole i köket och grenslat en skiva över glaskanten. Den matchar hennes örhängen.
   – Nu gör vi slag i saken. Gräv!
   – Aldrig i livet.
   – Gräv så känns det bättre.
   – Hur vet du hur det känns?
   Hon himlar med ögonen. Helst vill jag köra henne på porten, men det är synd om henne. Det är synd om alla som undviker smärtpunkten.
   – Du vill att jag ska trippa, trippa på en hippa, pudra mig med pudervippa!
   – Du är inte klok. Kommer du ihåg det där än? Harald Blåtand och hans fränder...
   – ...står på tå och borstar tänder, flikar jag in.
   – Magister Tjäder stiger neder...
   – ...från sin sjuvåningskateder...
    Jag tippar omkull från den obekväma, men snygga sittpuffen av flätat sjögräs som jag har släpat ut på altanen. Beth skvimpar ut sin drink innan hon trillar.

Sju minuter senare sitter vi intill varandra på trappan. Ett och annat skratt bubblar upp till ytan, som i en gryta som dragits åt sidan för att inte fortsätta stormkoka.
   – Det här kan inte vara nyttigt, säger hon och vi tittar på de varmröda kronbladen som svajar likt uppochnervända, plisserade kjolar. Om en vecka har det yttersta i kanterna börjat blekna och torka ut. Ett slagregn skulle snabba på förloppet. Då ligger de omkullvälta mot marken och det ska till ett under om de ska orka resa sig.
   Jag orkade den gången. Han reste och jag reste mig. Ett under? Nej, men mamma gick och dog. Så jag fick annat att tänka på än förlupna älskare, håriga tår och testiklar i rabatten. Men nu blommar det.
   – Tar du hand om rabatten när jag reser?
   – Du är inte klok. Vågar du det?
   – Anförtro dig rabatten?
   – Resa? Vet han att du kommer?
   – Vem? Hitler?
   Jag säger att han inte anar någonting. Han ska få sig sitt livs överraskning. Jag ska resa redan i natt och när jag är tillbaka har det blommat över.