De är helt klart inte särskilt förtjusta i att jag sätter mig här. Men det här är mitt bord, det är här jag brukar sitta, så lägg ner. Fortsätt med er tröttsamma offermentalitet och tugget om könsmaktsordning. Jag skulle hur lätt som helst kunna lägra er båda två, få er att sära på benen och himla med ögonen och glömma allt snack om att störta patriarkatet. Men jag vill ha lite motstånd, flickor, något att jobba mot. Ni är för lätta.
....Fan vad den här mattan är grisig. Det här brukade vara ett ställe med stil, men kaffet smakar som det alltid har gjort, så det finns ingen anledning att byta jaktmark. Eller vad säger ni, tjejer?
....Den rödhåriga påminner om Barbro. Luden långt ner på låren, men så skulle det vara då. Batikmönstrat, Knulp-träskor och naturlig lurvighet. Men det gick det med.
....Hur gammal kan hon vara? Arton? Nitton? Följer standardmallen. Sotad runt ögonen, sorgkanter under nerbitna naglar, piercad i näsvingen. Och den andra. Turban och dreads. Fan vad tröttsamt. Rytel-lärjunge, fnyser när vita män visar upp kuken på stranden, men är han svart då är det en kamp värd att hylla. Sånt jävla hyckleri.
....Nähä, nu är jag inte intressant längre. Läser väl fel tidning. Det är för tidigt att ta fram pennan. Inte dra uppmärksamheten till mig nu, men det vore kul att se den där lystna blicken. Måste låta dem ägna sig åt sitt i lugn och ro. Jag lyssnar gärna, är bra på att lyssna. Jag kan behöva lite nytt blod.
....– Sara, snälla, säg att det inte är sant. Inte igen!
....– Jag vet, men han SER mig.
....– Skitsnack.
....– Han har nåt och jag behöver det. Vet du vad han skrev?
....– Mer kaffe?
....Turbanen stöter till mitt bord när hon krånglar sig ut med kopparna. Ingen ursäkt där. Snygg häck.
....Den rödhåriga pillar på sina fnasiga nagelband, plutar med munnen. Visst fan väcker det nåt i mig, men det vore för lätt. De ska skymta himmelriket, be om mer. Illa dold ärrighet mellan raderna brukar funka, kåthet i undertexten. ”Regnet vänder i himlen. Ljuset slingrar i älven”.
....”Sotiga vingar i köldnupen vik” rev ner applåder. Men det vete fan om de verkligen förstår metaforerna, eller om de bara åmar sig för att jag ska slicka dem. Mentalt alltså. Har aldrig varit förtjust i doften. Hon med naglarna, om jag lutar mig åt sidan kan jag säkert känna lukten av hud, doftfragment av oljiga matrester och svett, smutsig tvätt som legat på hög vid fotändan av sängen.
....Nu är hon tillbaka, turbanen. Kopparna skramlar mot bordet.
....– Tack.
....– Jag tänker inte lämna dig ensam med honom. Och jag FATTAR inte att du har trillat dit igen. Du lovade.
....– Jag måste. Det är som ett jävla sug. Förresten skadar det ingen.
....– Jo, dig. Jag ser, Sara. Det är slöseri med ALLT. Du är värd nåt bättre.
....Ah, hon döljer det dåligt. Avund är fult, fult, fult. Jag skulle gärna satsa lite tid på Sara, bara för att se hennes kompis tugga fradga.
....– Han är inte som dom andra. Han tycker att jag är bra. Verkligen. Han är tung. Om du bara läste...
....– Låt mig gissa, ”du är begåvad, unik, en oslipad diamant”?
....– Sluta.
....– Hahaha... förlåt, men lär du dig aldrig? Och nu ransonerar han sockret, eller hur?
....Aj då, en poäng till turbanen. Den där tog. Vad är det med er kvinnor? Ni vill bara ha, börjar man så förväntar ni er ständig påfyllning. Lutar man sig tillbaka och sparar på krutet kommer ni krypande, beredda att fläka upp era handleder för att man ska se er. Bekräftelsejunkies, fy fan. Det mesta ni vill erbjuda i retur är förresten skit, plattityder och prettoångest på pränt. Gå i analys för fan. Om jag vore den här ”tunga” killen skulle jag hålla mig undan.
....– Okej, men jag håller mig i närheten.
....– Vi ska bara snacka.
....– Säkert.
....Det där är ännu fulare, armarna i kors över bröstet, blicken vid sidan om, ignorant. Skitbrud. Nä, det är tur att jag inte ödslat nätter på er. Jag tar mitt konstnärsskap på allvar. Jag är proffs. Jag har slösat bort för mycket tid redan på illitterata poesigroupies. Det får räcka nu.
....Vi sa tre, jag hinner med en påtår. Sen ses i parken, det är nåt nytt.
....De tjattrar vidare, nu vågar jag nog ta fram ett ex och signera. Print-on-demand-all-by-yourself-you-sucker. Men vem ser skillnaden?
....Undrar om hon är sig lik från bilderna? Jag kan föreställa mig hur hon låter, lite undfallande, pipig. Om hon är lika översvallande som i forumet får jag försöka slå dövörat till. ”Din förmåga att fånga stundens ögonblick får mig att skälva”. Patetiskt. Det var en skitdikt, det kunde vem som helst se, med lite bildning. Och den där andra dikten, jag ville bara testa henne. Och hon föll igenom. Men träffas kan vi väl. Hon kanske är söt.
....– ”Regnet vänder i himlen. Ljuset slingrar i älven”.
....– Va? Ska du träffa Tranströmer?
....– Vadå?
....– Skrev han så? ”Regnet vänder i himlen”?
....– Ja? Vadå?
....– Och han får dig att skälva?
....– Sluta.
....– Okej, okej. Skälv du. Men han har lånta fjädrar, gumman. ”Hus på branten övervakar vattenfallets vita oxar”.
....– Hur vet du?
....– Snälla!
....Jag har aldrig haft svårt för att ändra mina planer. Påtår kan jag ta hemma. Men först sopa igen alla spår och så ett nytt nick.
....Stöter till bordet. Ber snabbt om ursäkt. Går.