Du känner inte igen mig, eller hur? Kanske är det den här blonda peruken, men inte kan du väl ta miste på mina gröna ögon? Nyss när vi strök förbi varandra, i öppningen mellan hallen och köket, anade jag en lätt darrning i din näsvinge. Var du medveten om den? Jo, jag använder samma söta parfym som förra helgen, som alla helger. Om du bara visste hur genomtänkt allt är.
----Visst är det intressant hur vi omedvetet tolkar signaler, dofter, synintryck. Hur vi bedömer, avfärdar eller tar till oss, katalogiserar, utan att ens vara medvetna om det. Sen rasslar det till i systemet och vi drar en slutsats. Eller låter bli och plockar fram det till ett senare tillfälle. ”Ahaaa, menar du att vi har setts förut? Den där fyran på Narvavägen? Och i funkistrean på Erik Dahlbergsgatan? Det var som fan.”

Det är något bekant med din fru. Det är nog hårfästet. Zira, hette hon inte så, forskaren i Apornas planet? Missklädsamt bred överläpp, men man kan inte få allt. Hon har ju dig. Barn? Två kanske? De har aldrig varit med, vad jag har sett. Hos mormor nu?
----Nej, jag har inga barn, men jag vill gärna ha. Jag skulle bli en bra mamma. Sträng, men rättvis. Barn mår bra av att veta var gränserna går, annars blir det olidligt. Inte minst för dem själva, när de blir vuxna. Fråga mig.
----”Prestationsbaserad självkänsla.” Han sa så, terapeuten. ”Du måste hitta ditt ’själv’ Sara Bjelkhammar. Du är inte dina prestationer, tagga ner.”
----Jag såg er i sovrummet för en stund sen. Din fru inspekterade de vita skjutdörrarna, drog dem fram och tillbaka framför de specialdesignade klädhyllorna. Du stod med ryggen vänd mot henne och tittade på sängen. Vad tänkte du? Riktade blicken upp i snedtaket med de mörkbetsade takbjälkarna, sen ner i sängen igen. Skulle du vilja ligga där och titta upp på mig? Eller låta mig ligga under din tyngd. Greppa mina vader som handtagen på ett bockstyre, tränga in och stegra dig som pojkarna gjorde på cykelbakhjulen. Det är något pojkaktigt över dig, trots de där silvergrå stråken vid tinningarna.
----Din fru har håriga vader. Det är något brottsligt med nylonstrumpor på håriga ben. Jag har väl sett för många engelska TV-deckare. Har de inte rånarluvor nuförtiden? Det är tragiskt med kvinnor som överser med sina tillkortakommanden och förväntar sig att andra ska vara lika toleranta. Dessutom kliar det ju så förbannat. Tig och lid, är det hennes devis?
----Jag tycker om hur håret lockar sig i din nacke. Hade du duschat strax innan ni kom? Det var nära att jag lät fingrarna lirka runt där när du stannade till och vred på strömbrytaren till dimmerbelysningen. Jag ville smeka, komma innanför din skjortkrage, låta fingrarna massera lätt, upp över hjässan och ner igen. Vad hade du sagt? Blundat och lutat huvudet framåt, låtit mig fortsätta? Vad hade hon sagt? Och de andra spekulanterna som tassar omkring här i strumplästen och ser viktiga ut? Män i strumpor utan skor, finns det något mer sårbart? Kan man ta en sån man på allvar? Du har blå skyddspåsar på dina loafers. Inte mycket bättre, men jag föredrar det om jag måste välja. Och du är ju ändå du.

Tvåmiljonersjuhundrafemtiotusen för sextioåtta kvadrat. Är det för dyrt tycker du? Öppen planlösning, genomgående massiva oljade ekgolv med inläggningar av granit. Jag har kanske gått ut för hårt, mäklaren var dock övertygad att det var rätt nivå, att det skulle bli en tuff budgivning. Månadsavgiften är bara drygt fyratusen. Stabil förening. Utsikt över Lärkstan. På kvällarna kan vi sitta framför öppna spisen, eller på terrassen. Granitgolvet där ute är uppvärmt förresten.

Stylisten från homestageingfirman slängde ut mosters gamla soffa, in med Corbusierfåtöljerna. Jag tror att jag behåller dem. Mattan är min, men lampan över Bruno Mathssons Superelips-bord är lånad. Det där sträva koskinnet som verkar vara på turné under lägenhetsvisningarna i höst är alltför vulgärt om du frågar mig. Tack och lov ligger inga citroner i fruktskålen. Phillippe Starck, lite väl mycket nittiotal. Jag är ju framtiden. Du och jag är framtiden.

Det är trevligt att se sitt hem så här, som gäst, som spekulant. Jag kanske inte ÄR mina prestationer, men jag är mitt hem och jag tycker om vad jag ser när du stryker handen över den putsade skorstensstocken och ler gillande. När du lutar dig ut över räcket på takterrassen och rör dig som om du redan delade den här platsen med mig, det övertygar mig. Det är värt varje krona jag har lagt ner på den här bluffen. Det har inte varit enkelt att komma underfund med hur du tänker, vad du känner, vem du är. Jag tror att det var i trean på Surbrunnsgatan som jag först lade märke till dig. Och henne. Det fanns en distans mellan er, du var inte medveten om den själv, men jag ser sånt. Jag tappade prospektet i golvet och du plockade upp det, log. Sen gick du vidare in i badrummet, gläntade på den rökfärgade glasdörren till skåpet ovanför handfatet, precis som jag hade gjort strax innan.
----Sen var det renoveringsobjektet på Linnégatan. Inte alls din stil. Inte min heller. Så glad att vi var överens, men där kom jag underfund med nya sidor hos mig själv och vad jag borde prioritera. Sen tog jag kontakt med mäklaren. Det har kostat på, men det finns inga gratisluncher.

Jag vet var ni bor och jag förstår att ni vill därifrån. Så lågt i tak och påträngande. Mitt på varje vägg finns en dörr eller ett fönster. Omöjligt att möblera om man inte trivs med konsollhyllor. Och balkongen sen, ett vindfång i norrläge, i skuggan av Södertorn. Det är sannerligen synd om människorna.
----Vad gör vi med henne? Hon rynkade näsan nyss, åt silikonfogen som lossnat i duschen. Petitesser. ”Livet är inte ett problem som ska lösas – det är ett mysterium som ska levas” säger han, terapeuten. Tvivlar på att han har kommit på det själv, men jag låter honom tro att jag tror det. En lös silikonfog är verkligen inget problem att hänga upp sig på. Eller vad säger du?

Det är mycket folk här idag, men de är bara statister. Alla är här för din skull och nu närmar du dig mäklaren, en sån där brådmogen påläggskalv som jag har så svårt för. Jag känner typen utan och innan. Vad snopen han ska bli när jag drar tillbaka försäljningen när föreställningen är över.
----Han kände inte heller igen mig. Hälsade nyss när jag plitade ner en oläslig kråka i spekulantnamnlistan, för syns skull. Han slängde ur sig en neutral försäljningsfras som varken höjer eller sänker värdet på min boning.
----Din fru står strax bakom dig, lite blek. Jag har planer för henne, men det kan vi diskutera. Vi är ju två om det här. Du väntar in kvinnan som talar med mäklarkalven. Lyxstudent, pappa betalar, syns lång väg. Schas. Nu är det din tur. Ska vi behålla Corbusierfåtöljerna?
----Du ler. Älskar det där leendet. Kalven grinar upp sig. Tar i hand. Din fru vacklar. Du stöttar upp henne. Han rynkar sina ögonbryn i hur-är-det-fatt-läge. Du stryker henne över magen, ler överseende, ruskar på huvudet och ser dig omkring. Jag förstår inte.
----Mäklarjäveln nickar däremot förståeende, ger sig inte. Öppnar sin pärm och ger dig några nya prospekt. Du skiner upp, men du skiner inte upp för min skull. Ni tar i hand igen, går mot dörren, föser din fru framför dig genom skohavet.
----Du sätter dig på huk, hon tar stöd mot väggen och du hjälper henne på med skorna. Herregud, du hjälper henne på med skorna. Smeker flyktigt hennes nylonklädda, håriga vad. Öppnar dörren, hon går först, du vänder dig om, nickar ett tack mot mäklaren. Ser mig inte. Inte ens ett ögonkast. Men jag är inte den som tar ner skylten för en sån här sak.
----Jag får gå ner i pris. Dumpa mig. Än är inte sista ordet sagt. Verkligen inte.