....– Har Beata tvättat strumporna?
....– Ja, frun.
....– Alla? De svarta också?
....– Ja, frun, de ligger i tredje lådan. Där de brukar ligga.
....– Hon ska inte vara näsvis.
....– Nej, frun, förlåt.
....– Hon kan gå nu.
....– Tack.
....– Det är supé efter föreställningen. Hon behöver inte arrangera någonting här hemma. Hon kan gå och lägga sig när hon är klar i köket.
....– Tack. Trevlig kväll, frun.
....– Ja, det hoppas jag verkligen.

Jag älskar henne. Det har jag alltid gjort. Hennes långa, smala hals och bleka hy. De tunna ögonbrynen som ger henne ett så sorgset ansiktsuttryck. Den vågiga luggen som faller ner över ansiktet när hon böjer sin nacke. Jag tvättar hennes strumpor, stryker blusar, plockar noppor från koftorna och samlar dem i en liten glasburk.
....Jag såg fläckarna på hennes cremefärgade chemise när han hade varit här. Min kammare ligger snett ovanför hennes sovrum. Jag hörde dem. Sedan stod jag i mörkret högst upp i trappan och såg hur han smög iväg strax efter midnatt, med sin tjurnacke, flottiga hårbena och oknäppta skjortkrage. Det var väl för väl. Jag var orolig för kusken där ute i novemberregnet. En tystlåten karl, men jag säger inte mycket jag heller. Han kom köksvägen, stod strax innanför dörren utan att ta av sig sin tunga oljerock. Jag bjöd honom på te. Med sina grova nävar förde han muggen mot munnen, drack i långsamma klunkar. Rocken nådde nästan ner till golvet och lämnade en våt ring av regnvatten på dörrmattan.
....Där stod vi, hörde musiken från salongen, hennes pärlande skratt och konsulns självgoda stånkande. Inte ett ord sa vi till varandra. När han hade druckit klart gick han tillbaka ut till vagnen och hästen, en skimmel som såg självlysande ut i skenet från gatlyktan.

Jag tvättar hennes kläder. Synar sömmarna för att förstå vem hon är. Och vem jag är. Viskar små meddelanden in i linningarna. Kysser blusarnas veck som legat tätt mot hennes armhålor där huden är så tunn och känslig för beröring. Drar in dofterna medan de fortfarande finns kvar.
....I det längsta väntar jag innan jag sköljer dem i tvålflingor upplösta i ljummet vatten. Lagom bestämt knådar jag ur varje uns av henne, sköljer och sköljer tills ingenting finns kvar. Men det är som om det flyttar över i mig. Det fyller upp, mer och mer för varje tvätt.
....Jag hänger kläderna att dropptorka i vindsrummet där luften cirkulerar under takbjälkarna, vägg i vägg med min kammare. Det händer att jag tar in dem till mig över natten. Flera gånger har jag hängt upp hennes camisole av silke i mitt lilla fönster, så florstunn att månen lyckas skina genom tyget. Jag skulle säkert få gå på dagen om hon visste. För att inte tala om grytvanten jag har i förklädesfickan. Virkad av sönderklippta remsor från hennes benkläder som hon har saknat sedan förra vintern. En enda gång har hon sett mig använda den, när hon överraskade mig i dörren till köket där hon annars aldrig sätter sin fot. Jag tappade den heta kakformen i golvet. Det räckte som distraktion så att jag kunde gömma undan vanten för hennes misstänksamhet.

Jag hade ställt väskorna i skrubben bakom mangelrummet. Städat min kammare, men lämnat några saker framme, av den händelse att hon skulle titta in. Jag ville inte att hon skulle hindra mig i sista stund. Av vilken anledning hon skulle göra det vet jag inte, men jag önskar att jag visste.
Det finns en gräns även för mig. Att se honom röra sig här i huset som om det vore hans eget. Höra hur lycklig hon är. Känna hur han stryker sin breda hand över min svank när hon lägligt vänder sig bort. Allt det där får mig att må illa.
....Han bryr sig inte om att dölja sina reptilsnabba vändningar för mig. Så belevad och charmerande inför henne. I nästa stund, ett rovdjur med rätt att ta för sig. Hon är värd någon bättre. Någon som inte bedrar. Någon som dyrkar bara henne.

Jag hade bestämt mig. Jag trodde inte att mitt liv skulle handla om överlevnad, inte varje dag. Jag ville resa härifrån. Lämna detta moratorium. Hon ser mig ändå inte, inte på det sätt som skulle göra mig lycklig. Är jag inte värd lycka?
....Jag hade packat väskorna och ordnat transporten till stationen. Kusken är fåordig, men han ser och förstår. Det syns i hans ögon. Han skulle vänta ett kvarter härifrån, samma kväll som hon och konsuln skulle mötas på hemlig plats och dinera i sällskap med andra bedragare.

Jag ser hyckleriet. Varje gång han kommer hit och jag tar emot hans ytterrock vid dörren passar han på. Hans hand trevar sig upp längs min handled, stannar där så länge han törs, smeker huden där blodet pulserar, som om han utmanar sig själv. Jag försöker gömma min hand under plaggets råfuktiga tyngd, men han lyckas alltid slingra sig fram i lönndom. I nästa stund vänder han sig om, lutar sig fram mot henne, kysser hennes hals och där står jag och tänker på hans fru på andra sidan stan. Men vad vet jag, hon kanske slingrar sig fram på sitt håll.

Den där kvällen det skulle ske sprang jag ut i regnet, bort till tvärgatan där skimmeln lyste som ett sagoväsen framför den svarta, blanka vagnen. Jag behövde inte säga någonting. Kusken tittade ner på mig där jag stod utan kappa, utan packning, blöt inpå skinnet. Jag bara ruskade på huvudet och sprang tillbaka.
....Hon satt kvar på golvet i hallen med konjakskaraffen intill sig. Blek med det sotiga kring ögonen rinnande nerför kinderna. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att glömma det. Där satt hon, tillbaklutad mot väggen, med halsen blottad och var som mest sårbar. Jag ville skydda henne. Inte överge. Förbannade mina själviska planer.
....Jag ledde henne uppför trappan, upp till hennes sovrum. Min arm om hennes axel, hennes kropp lutad mot min, tyngre än jag hade förväntat mig. Hon hulkade, sluddrade, snubblade på orden.
....”Han vill inte ha mig, Beata. Han vill inte.”

Hennes skor var förstörda av vätan, strumporna våta långt upp på vaderna. Klänningen fläckig. Hennes blöta hår lockade sig kring tinningarna och stora fuktfläckar bredde ut sig på kudden. Hon vände och vred sig, var följsam när jag lirkade av henne plagg efter plagg. Jag kände mig som en stråtrövare som stannar till och tar för sig när ingen ser. Försökte att inte vila för länge med blicken någonstans. Inte på de smala höfterna, hennes bröst eller dalgångarna vid hennes nyckelben där jag drömt om att andas in djupt. Inte på hennes små knäskålar som skulle passa så bra i mina kupade händer.

När jag släckte lampan vid sängen och vände mig om för att gå viskade hon:
....”Han vill inte, Beata. Lämna mig inte.”
....Jag stod stilla i mörkret med ryggen vänd mot henne. Ännu fanns det tid. Kusken var inte kvar, men om jag lämnade en av väskorna och gick raskt till fots skulle jag vara på väg härifrån inom en timme.
....”Kom...”
....Jag lade mig försiktigt intill, ovanpå täcket. Låg stilla på rygg med hennes nakna arm liggande tung över mitt mellangärde, den plats där det alltid smärtar när jag hör dem tillsammans. Nu vågade jag knappt andas. Hennes lätta andetag mot mitt öra höll mig vaken hela natten. Först i gryningen kunde jag vika ner benen över sängkanten och försiktigt häva mig upp, utan att hon vaknade för att hålla om mig hårdare. Det är två veckor sedan, eller kanske ett helt liv.

....”Har Beata tvättat strumporna?”
....”Ja, frun.”
....”Alla? De svarta också?”
....”Ja, frun, de ligger i tredje lådan. Där de brukar ligga.”
....”Hon ska inte vara näsvis.”
....”Nej, frun, förlåt.”
....”Hon kan gå nu.”
....”Tack.”
....”Det är supé efter föreställningen. Hon behöver inte arrangera
någonting här hemma. Hon kan gå och lägga sig när hon är klar i köket.”
....”Tack. Trevlig kväll, frun”
....”Ja, det hoppas jag verkligen.”

Jag tvättar hennes kläder och jag vet mer om henne än någon annan. Mer än hon själv. Hon får aldrig veta.