Jag läser meningen i tidningen en gång till: "...dina val predestinerar hela din framtid." Så lägligt. Jag tittar upp. Centralstationen en helt vanlig tisdagförmiddag och här sitter jag. Böjer mitt huvud bakåt. Det välvda taket är smutsgult. Jag ser för mig själv hur jag drar fingrarna över ytan, hur de lämnar parallella spår efter sig i ljusare nyans. Jag tänker på all utandningsluft och alla kroppsdofter som fyller luftrummet i vänthallen, blundar och håller instinktivt andan. Bacillskräck har jag inte, men tanken på att jag i nästa andetag drar i mig partiklar som varit i någon annans infekterade lungor tilltalar mig inte. Jag sneglar på mannen två bord från mitt. Brun tweedkavaj, nikotingula fingrar och två dagar gammalt skäggstubb. Vänder bort blicken. Börjar andas igen.

Jag har alltid fascinerats av flygplatser, vänthallar, refuger. Knutpunkter för vidare transport. Rum för tillfälliga möten, avsked, tårar och saknad. Här finns fortfarande chansen att ångra sig, att ändra ett beslut innan det är försent. Eller är det bara självbedrägeri? På golvet intill mig står en liten väska som rymmer det nödvändigaste. En varm tröja. Tandborsten. Passet. Några foton. Jag är inte van att packa. Inte som kvinnan jag såg i Dagens Nyheter, hon som aldrig har mer packning än vad som får plats i hennes axelväska. En dam i övre medelåldern, i stormönstrad utanpåblus i snabbtorkande material och skrynkelfria byxor. Över axeln en röd skinnväska. Tre kilo? Var det allt? Jag hatar sån präktighet.

”Alla dina val predestinerar din framtid”. När det gick upp för mig, långt innan artikeln i tidningen ens var påtänkt, var det som att öppna en fallucka. Jag sjönk ihop på köksgolvet. Satt där i mitt lagomliv och hyperventilerade. Insåg att jag alltid valt det mest lättillgängliga, det säkra, trygga. Allt jag velat göra som krävt en ansträngning eller ett offer har jag slingrat mig ur. Vilka drömmar har jag haft? Det har jag förträngt.
....Efter en stund, det kan ha varit fem minuter eller en halvtimme, reste jag mig. Lät frukosten stå kvar på bordet. Hämtade väskan på hyllan i garderoben. Tvingade mig själv att inte tänka logiskt utan plockade åt mig sånt jag instinktivt trodde mig behöva. Men hur ska man kunna avgöra det, när man varken vet vart man är på väg eller hur länge man ska vara borta?
....Jag snubblade över ungarnas skor i hallen, tänkte att de kommer att klara sig utmärkt utan mig. Jag skrattade högt för mig själv:
...."Titta, titta, jag bestämmer mig för att packa och ge mig av. Jag har makten att påverka mitt liv. Jag har ingen aning om vart det slutar, men jag går nu."
....Sedan tänkte jag att jag bryr mig inte ens om att mjölken står framme hela dagen och surnar. Vad snopna de ska bli ikväll när jag är borta. Strax därpå var jag farligt nära att packa upp väskan igen, ta den sista skvätten kaffe ur bryggaren, sätta mig vid köksbordet och fortsätta läsa morgontidningen som om ingenting hade hänt. Men snart stod jag vid busshållplatsen utanför huset och för en gångs skull behövde jag inte vänta länge.
....Vid tunnelbanan var det samma sak, som strömhopp. Alla krafter var på min sida. Jag hade inte en chans att stanna upp och tänka. Inte ens om det var skrämmande. Det var första gången.

I plånboken ligger femtusentrehundra kronor som jag har plockat ut från bankomaten på Vasagatan. Jag vet inte hur länge de räcker. När kommer han att börja söka efter mig? Kanske via bankuttagen? Hur desperat ska man vara innan man tar till såna metoder? Vad kommer det att stå på löpsedlarna? Vad gör jag när pengarna tar slut? Tar ett jobb i en bar? Varför ska varje beslut skapa nya frågor? Jag är ju duktig nu, har ju kommit så här långt. Jag vill ha en belöning istället. Ge mig ett tecken på att jag gör det rätta.
....Jag tar steget nu. Visst gör jag? X2000 till Malmö. Drygt fyra timmar. Sedan Köpenhamn. Paris. Barcelona. Där är våren redan verklig. Här är det fortfarande vinter.

Mannen två bord bort i tweedkavaj och nikotingula fingrar lyfter blicken från sin tidning och tittar åt mitt håll. Jag rotar i väskan av ingen anledning. Ibland gör man oförklarliga saker.
....– Vart ska du idag då? Blir det Oslo igen?
....– Hmm... nej, Barcelona tror jag.
....– Ja, där är det vackert så här års. Barcelona är som bäst på våren och hösten.
....– Ja, och så stannar jag nog till i Paris på vägen ner.
....– Det låter trevligt.
....Mannen ler och fortsätter att läsa sin tidning. Det är inte första gången han får mig att ta mina väskor och styra mina steg ner mot tunnelbanan igen. Hemåt, som vanligt. Men det var nära den här gången. Kanske imorgon, eller nästa vecka?