Det gamla paret satt på parkbänken ovanför sjön. Solen var på väg ned. Kvinnan lade sin ådrade hand på mannens arm.

-          Tror du på Gud, Torkel?

Han sänkte pipan och drog ett djupt andetag. Blickade ut över sjön. Inte en krusning.

-          Nej Elsa… Jag tror inte på Gud.

Kvinnans ansiktsdrag sjönk ihop. Hon försökte fånga hans blick. Mannen bara fortsatte att se ut över den spegelblanka sjön utan att blinka. Ett tusenfärgat prisma spelade över himlen.

-          Gör du inte?! Men… när du har så kort tid kvar… hur kan du då inte tro?!

Han vände sig mot henne. Lät sina lugna blå famna hennes bekymrade blick.

-          Älskade vän, jag behöver inte tro på Gud. Jag är Gud.