Kom jag till livet för att göra karriär,
                            och få slantarna att muntert växa?
Kom jag hit för att bli galentokigt kär,
                            eller för att lära sorgens tunga läxa?

Strida, kämpa, bittert gråta
                            är detta mitt ämnes tunga våg,
eller är det älska och förlåta
                            som är min själs naturliga håg?

Finns det någon större norm
                            bortom spelets många brickor,
något utan namn och form
                            som aldrig fyller några fickor?

Vad rör sig djupast inom mig
                            denna längtans gåtfulla brus,
är det själens rop och vädjan
                            att hitta tillbaka till livets ljus?