Den vackre keruben behöver få ut cykeln till skärgårdsön många mil bort. Vägen till båten är smått livsfarlig, smal och hårt trafikerad.
- Men om jag lovar att gå av om det kommer en barnvagn?!
De bedjande blå smälter ner min vilja till mjukt vax.
- Jag looovar verkligen - promise!
Strålkastarleendet igen. Jag är såld. Hans vilja blir min lag.
- Äh... Okey då!
- Ååh va du är snäll!
Hans leende är obetalbart; ett änglahår med segergrin. Alla i bussen hörde, men ingen klagar. Det här kommer att gå vägen.

Minuten efter stövlar en nitisk kollega ombord. Han kastar ett ont öga på cykeln, och ett ännu ondare öga på mig.
- Gnäll inte nu! beordrar jag med en blick som inte godtar mothugg.
Var nu denna modiga auktoritet dimper ner ifrån har jag ingen aning om. Jag vet ju att kollegan är en hårding och ökänd paragrafryttare.
- Jag har gjort ett undantag idag, fortsätter jag med samma myndiga röst.
- Jag seeer det!! fräser kollegan.
Han slänger sig ner på ett säte nära cykeln, vänder sig om gång på gång och blänger ilsket på keruben. Detta är på gränsen för vad han kan tolerera.

Ge mig styrgas, tänker jag och fetnonchalerar det nitiska ögat. Herre min hud, måste alla följa regelboken jämnt? Vi är väl inga robotar heller! Att tänja lite på reglerna och samtidigt göra en god gärning - så härligt uppfriskande det är för själen. Alla borde prova. (Nu är jag totalt glömsk av att jag strax innan varit lika nitisk själv...)

Men... vad vet en paragrafryttare om olydnadens sköna värld? Vad förstår den nitiske om när viljan smälter ner till rinnande mjukt vax, öga mot öga med det snyggaste leendet i stan...